Skolan passar faktiskt inte för alla barn

Måste bara dela med mig av det bästa jag någonsin har läst. Allt stämmer in till 100% och hon har lyckats fånga in exakt vad problemet är. Tänk om Tyrs förra skola hade fattat detta, tänk om BUP hade fattat detta?

Om dom hade fattat detta så hade mitt barns liv sätt helt annorlunda ut och hela familjens liv för den delen. Vi hade sluppit flytta och leta oss förtvivlade efter en skola med personal som har kunskapen och förståelsen.

Detta är en kunskap som alla som jobbar med barn eller egentligen hela samhället måste ha.

Sedan är det faktiskt inte bara dom konsekvenserna som hon tar upp som kan ske utan även socialtjänsten kan OMPLACERA ett barn pga att dom blivit hemmasittare. Tänk er att omplacera ett barn som är utbränt? Det är som om man skulle omplacera barn med svår cancer för att dom kanske inte orkar gå till skolan.

Nä tyvärr dina föräldrar måste se till att du kommer till skolan. Det är lag på det. Spelar ingen roll om du är döende och inte orkar eller om du har svåra funktionsnedsättningar. Till skolan måste du. Annars får du nya föräldrar som ser till att du gör det.

Läs texten nedan eller på DN

”Mamma, kan du inte säga till skolan att jag är död?” Så sa en nioårig flicka som specialpedagogen Elisabet von Zeipel har haft kontakt med.
– Ordet ”hemmasittare” används bara om barn, inte om vuxna som bränt ut sig. Barnens signaler om hög stress viftas ofta bort, säger hon.



Hon har länge vetat att en stor del av de barnen lever med hög stress i skolan, och anser att de kan drabbas av utmattningssyndrom precis som vuxna.
Så är det med många av de barn med npf som blir ”hemmasittare”, menar hon.
Fast hon gillar inte det ordet.
– Det låter negativt, som ”slöfockar” ungefär. Enligt min erfarenhet handlar det inte om brist på motivation, som många tror. Utan om brist på energi. Barnen har levt med hög stress länge och orkar helt enkelt inte längre.
Det finns många faktorer i skolmiljön som kan vara stressande för barn. Och barn med npf, med eller utan diagnos, är extra känsliga.
– Konceptet skola är inte optimalt för alla barn med npf. Det kan handla om att vara i grupp, om mobbning, om social kommunikation, om att äta med andra, själva lokalerna, mycket personal som kommer och går. För många barn kan det innebära en ständig, hög stress att dagligen hantera detta, och för vissa kan det vara katastrofalt.
Att i den miljön då också kunna ta emot instruktioner och utföra arbetsuppgifter blir lätt övermäktigt.
– Det är framför allt inte rättvist mot barnet, men inte heller mot skolpersonalen som försöker göra sitt bästa, säger Elisabet von Zeipel.
Anpassning och stöd i skolan, utifrån barnets individuella behov, är mycket viktigt för de flesta barn med npf.
– Det är olika hur mycket som behövs. Under alla år har jag sett en grupp barn med npf som faktiskt tagit sig igenom skolan utan något särskilt stöd. En grupp klarar sig med bara lite anpassning och stöd, andra behöver mer – och så finns det barn som behöver anpassad studiegång eller specialklass.
Men ibland blir det ändå inte bra för barnen. Det kan handla om långvariga brister i stödet, om åtgärder som inte fungerat för att man inte förstått barnets problem. Och det finns en liten grupp barn som skolan faktiskt inte lämpar sig för, säger Elisabet von Zeipel.
– Jag vet att det är kontroversiellt, men jag måste ändå föra fram det. Skolan fungerar inte för alla barn med npf. Vi måste erkänna det. Först då har vi en chans att hjälpa också de barnen, och ordna en bra undervisning för dem.
Visst är exempelvis hemundervisning med speciallärare en dyr lösning, men det är inget emot de kostnader som kan uppstå på sikt när svårt stressade barn inte får det stöd som de behöver, menar Elisabet von Zeipel.
Det är helt fel att till varje pris försöka tvinga barn som blivit utbrända i skolan att gå tillbaka dit. Det ökar bara stressen hos barnen och hos föräldrarna.
När barn är borta länge från skolan utan ”giltiga skäl” får föräldrarna ofta höra att det är deras ansvar att se till att barnet kommer till skolan. Det har hänt att föräldrar hotats med vite om de inte lyckas få dit barnen.
– Det är helt fel att till varje pris försöka tvinga barn som blivit utbrända i skolan att gå tillbaka dit, säger Elisabet von Zeipel. Det ökar bara stressen hos barnen och hos föräldrarna, som ofta oroat sig i åratal över barnens stressreaktioner och försökt få omgivningen att lyssna och förstå.
Det finns många metoder för att hjälpa hemmasittare, men det finns en risk att man drar alla barn över en kam och inte ”ser” vilken betydelse ett barns funktionshinder har, menar Elisabet von Zeipel.
– Fortfarande finns många myter kring de här barnens beteende. Som att man tror att det handlar om ”inkompetenta” föräldrar, eller att beteendet har moralisk karaktär och går att ”uppfostra bort”. Man letar efter psykologiska förklaringar. De här attityderna hindrar förståelsen för de verkliga orsakerna.
Foto:
Elisabet von Zeipel berättar om en nioårig flicka med npf-diagnos som talar och skriver tre språk. Skolan krävde att flickan skulle äta i matsalen med de andra barnen för att ”inkluderas”, men i den miljön får hon våldsamma utbrott och blev då utan mat. Hon hade länge haft huvudvärk och ont i magen, och kräktes på kvällarna.
– Hon bad sin mamma att säga till skolan att hon är död, så hon skulle slippa gå dit. Nu har hon kraschat och stannar hemma. Skolmatsalen blev viktigare än undervisning, säger Elisabet von Zeipel.
Det som behövs är mer kunskap om vad som orsakar stress hos barn med npf, och även om vilka deras starka sidor är, framhåller hon. Nödvändigt är också en samsyn hos alla som möter barnet, skolan, bup, socialtjänsten med flera så att man kan hjälpas åt att se barnets behov.
Situationen där ett barn med npf utsätts för så långvarig stress att hen inte längre orkar gå till skolan måste förebyggas med åtgärder långt innan det går så långt.
– Men när det ändå har blivit så, då behöver barnet återhämtning, precis som vuxna gör vid utmattningssyndrom, säger Elisabet von Zeipel.
– Det gäller att reducera stressen så mycket som möjligt, barnet ska inte pressas utan man ska vara lyhörd för när barnet självt vill ta ett steg till. De vuxna kan samtidigt på sitt håll arbeta för förändringar i skolsituationen.
Föräldrar till barn som inte vill gå till skolan får ofta höra hur skadligt det är för barnen att sitta hemma, att de kan bli isolerade.
– Men i en situation som den vi talar om är det mycket mer skadligt för barn att tvingas att vara kvar i den miljö där de bränt ut sig, menar Elisabet von Zeipel.
– Min erfarenhet är att barn som får återhämta sig i lugn och ro hämtar kraft och kommer tillbaka, inte att de drar sig tillbaka mer. Jag har sett positiva effekter så många gånger, det är därför jag vågar säga det här.
Elisabet von Zeipel har skrivit boken ”Inte bara Anna: asperger och stress” (Bokförlaget Langenskiöld 2015).

Inga kommentarer:

Husdjur Blogglista.se Bloggar av mammor och gravida